hallhaga

Moneybrother, David and the citizens, The plan, José Gonzales, Ane Brun, ja, listan kan göras oändlig på otroligt begåvade svenska artister som framkallar gåshud när dom skrålar om saker och ting som man annars kanske inte tänker på. Men vad är musik? Igår fick jag ur mig massor av svar från mig själv, till mig själv. Någon fick mig att förstå hela min musiksmak. Den är bred, det har jag alltid vetat. Men i vilken utsträckning? Och varför lyssnar jag på allt? Vad lockar mig mest? Jo, jag fick svar på det mesta.

Är det någon av er som känner igen er i följande scenario:
Sätter sig i sängen, sätter på en skön, lugn låt. Låt oss säga "River man" med Nick Drake, "Codebreaker" med Tuung eller varför inte "Cirkles" med David Fridlund? Ni förstår, sätt in valfri bit och häng med vidare. Det måste vara en låt som alltid har väckt era känslor och som får er att lyssna ordentligt.

När man sedan har njutit ett tag. Sätt då på "Purgatory afterglow" med Edge of sanity, hela albumet. Eller varför inte "Take a look in the mirror" med Korn, eller "The subliminal verses vol. 3" med Slipknot. Känner ni hur tunggunget slungar en distad handske rakt genom magen på er? När man stänger av är man renare än en clean bluegrass gitarr och man vill egentligen bara somna, njuta och drömma om en värld där alla känner likadant.

Samtidigt kan ju sköna rockdängor som ZZ tops "Tush" vara lika förlösande om bara humöret är med. Ni förstår, själv lyssnar jag just nu på The Libertines. Alltså. Pete Doherty är för mig en gud. Han kommer alltid att vara min gud, men han får minsann trängas tillsammans med Jonathan Davies, David Fridlund, Josh White, Nick Drake, Freddie Mercury och otroligt många fler.

Frågor?
Kommentarer?

Tack
/Nils