hallhaga

Köttbullar och potatismos, porterstek, brylépudding, saltade havsräkor i remouladesås, fiskgratäng, jordgubbar med grädde, och så vidare - ja, listan på godsaker från köket kan göras till synes oändlig. Men varför tycker inte jag om en Italiensk, fyllig, grådaskpanerad stenungnsbakad fiskspaljé med ceasarsallad och grisblodsmarmelad exempelvis? Ponera att ni ska gå ut en kväll, bara du och flickvännen/sambon/maken/makan. Ni hittar ett riktigt pangställe, med världsmästarkockar och finaste råvaror direkt tagna ur havet i Istanbul, flugna över halva jorden, lagrade på Alnfat i århundraden och serverade med världens dyraste potatis, plockad i australien av pubertala aboriginer. Ni slänger ut fyra månadslöner på ett svinäckligt, dyrt vin bara för sakens skull och det enda man får i sig ändå blir tillslut en soltorkad tomat och någon god röra som man inte ens kan uttala namnet på. Efteråt känner man sig ruinerad och inte alls för den delen mätt. Ändå kan man gå hem och rekomendera restaurangen för alla vänner och bekanta.

Varför inte stanna hemma och äta makaroner, tända ett ljus, dricka något blaskigt lådvin från bolaget för 99 spänn och sen bara somna gött framför TV'n synkat med Anja Perssons super G-vinst och en kopp kaffe?

Maträtter är väl ingenting för mig, och tro inte att jag är oromantisk. Jag kan vara otroligt romantisk med en smärre summa pengar och en after shave. Tro mig, jag har testat. Det jag försöker få fram är att inget du någonsin kan köpa för pengar, hur nedrans svindyrt och flott det är, hur svårt det än kan vara att uttala namnet på varan du försöker locka din partners gunst med så kommer det aldrig någonsin att slå min fläskkotlett med rydbergs potatissallad, två tända ljus och en otroligt vacker flicka mitt emot.

Frågor, kommentarer?

Tack
/Nils